Grundläggande om hallgivare

Halleffekten är ett fenomen som upptäcktes av Edwin Hall 1879. Han lade märke till att en strömförande ledare i ett magnetfält får en potentialskillnad vinkelrätt mot strömriktningen och magnetfältet. Tack vare upptäckten av halleffekten fick vi ett enkelt sätt att detektera magnetfält.

Nuförtiden använder vi oss av effekten för att mäta närhet, position, ström och rotationshastighet, men effekten används även i omkopplingstillämpningar. Det finns många fördelar med hallgivare. De är s.k. solid-state-komponenter, vilket innebär att de inte utsätts för kontaktstuds, att de har längre livslängd och att de kan användas i höghastighetsapplikationer. De klarar även tuffa förhållanden och har lägre pris än mekaniska omkopplare.

På bilden ovan visas ett exempel på en vanlig hallgivartillämpning. I exemplet har en hallgivare placerats mellan en magnet och ett kugghjul på en axel i en bil. Varje gång som en kugge passerar, fluktuerar magnetfältet så att givaren aktiveras. Detta används för att beräkna hastigheten, men ger också ett sätt att bestämma om hjulrotationen är synkroniserad, vilket används i anti-spinnsystem.

Halleffekten kan också användas för att mäta närhet eller position baserat på magnetfältets styrka, eller som omkopplare samt för mätning av ström. Hallgivare har lågt pris och är en effektiv lösning för många tillämpningar.